BlandCheesecakesmulorochBergochdalbanedrommar

 Årskrönika

Under tiden i Uppsala lärde jag mig även att det faktiskt går att smälta choklad i en vattenkokare, men det kräver att man har tappat den i huvudet två gånger först så att lockat har lossnat, men det är en helt annan historia...

Januari: Året började med att jag flyttade till Uppsala. Väl där lärde jag mig fram för allt två saker: välj aldrig någonsin studieämne utefter vad en hemsida anser att du borde läsa och läs aldrig Etnologi!

Februari: Allt eftersom mina etnologistudier fortsatte började min handledare att som stående punkt på sina föreläsningar förolämpa journalistyrket och hela Sveriges journalistkår. Vilket jag svarade på genom att på alla inlämningsuppgifter och tentor kontra med fraser som: som journalist anser jag, tack vare min journalistiska erfarenhet så vet jag… osv. Vilket ledde till att min handledare avslutade allting hon rättade åt mig med fraser som ”det borde sådana som du veta…”. Hysteriskt roligt! Avslutningsvis kan man på ett enkelt sätt sammanfatta etnologistudier vid Uppsala universitet med följande: Ett stort skämt!

Glasgow

Mars: Allt eftersom mina etnologistudier blev allt mer patetiska och tentorna bestod av att ”intervjua en kompis om hur hon/han firar allahjärtansdag” karaktär, och att recensera avhandlingar som handlade om hur man uppmärksammat morsdags firandet i Sverige, drog jag äntligen iväg på årets första Westlife resa. Det bar iväg till Glasgow i Skottland, via Edinburgh där vi landade på en bombhotad flygplats vilket till och med för mig var en annorlunda upplevelse. Efter två dagars fantastisk storstadsshopping var det äntligen dags för mig, Linnea och turnéflaggan (2*3 meter) att gå på konsert. Det blev en oförglömlig kväll med en helt fantastisk show som tack vare min diktafon nu ligger som mp3 fil på mobilen :P

Allt stod inte riktigt rätt till i Hemavan

April: Jag och Linnea drog iväg på en välförtjänt fjällsemester, över en veckas avkoppling i idyllisk fjällmiljö med skidåkning i Hemavan/Tärnaby, trodde vi ja…

Till att börja med blev jag under den cirkus 14 timmar långa bussresan från Uppsala åter igen påmind om att jag absolut inte kan sova på bussar. Väl framme hade skidbussen lagts ner så vi fick förlita oss på lokaltrafiken från Norge för att ta oss till backen, ja ni hör ju själv hur säkert det låter…

Efter att ha provat på skidåkning i vindar på 30 meter per sekund och åkt i opistade liftspår där snön nådde långt över knäna började vi efter några dagar att tappa modet, men som tur var kom Linneas släkt till undsättning (och tack och lov hade dem flera bilar med sig) vilket löste alla våra problem och tillslut gjorde semestern till en riktig succé.

Arkivbild, i maj tog vi oss aldrig ombord på båten...

Maj: Linnea fick för sig att hon behövde lära mig att bli mer spontan oh den lektionen slutade med att vi drog till Stockholm en solig dag i maj. Väl där ”spontanköpte” vi Romeo och Julia biljetter och fick se en fantastiskt bra föreställning. Det var även dagen då vi upptäckte teet Studio 54 vilket sedan den dagen har blivit ett måste på tehyllan.

Maj månad var också den månad då studentlivet i Uppsala visade sig från sin allra bästa sida och bjöd på flera överraskningsmoment, bland annat mitt livs första dopp i en fontän.

Under en studentfest fick jag även en oförglömlig kommentar:

”Gud vad du ser sportig och solbränd ut, du måste vara australiensare!”

Jag var iklädd en svart spetsklänning, pärlhalsband och högklackat, men smaken är vell som baken, eller?

Juni: Efter att jag till slut tagit mig igenom etnologikursen blev det äntligen dags att involvera hjärncellerna i ett riktigt arbete, att sommarjobb på Sverigesradio Jämtland. Vilket även innebar en flytt till Östersund och en mycket märklig lägenhet… Men jobbet var fantastiskt och jag jobbar fortfarande kvar där, vilken tur man kan ha :)

Juli: Så blev det äntligen dags för årets andra Westlife resa. Denna gång bar det av till Cork på södra Irland. Eftersom det inte gick att ta sig från Cork och till flygplatsen i Dublin på något bra sätt så fick jag förutom kusinen Emma även ta med mig mamma på resan som chaufför (Hyrbilar är verkligen en fantastisk bra uppfinning). Å trots att jag lyckades tappa bort både bokningsbekräftelsen till vandrarhemmet och mammas flygbiljett och fick köpa allt en gång till så kom vi både dit och hem välbehållna. Konserten var den bästa jag varit på i hela mitt liv, jag var tårögd, hade gåshud och ja du vet allt det där, vi stod längst framme vid scenen och jag blev helt tagen av hur nära dem jag faktiskt var. Turnéflaggan gjorde succé och väckte stor uppmärksamhet.

Resan blev senare föremål för en intervju i P4 Jämtlands morgonprogram, vilket var riktigt roligt.

Augusti: En solig sommardag då jag och Linnea för en gång skull inte hade något inplanerat så satte vi oss i bilen och började köra söderut. Vi stannade på alla ställen som såg roliga ut och det blev en helt galen roadtripp som nästan slutade med att vi hamnade i Sandhamn.

September: Månaden som skulle förverkliga lite bergochdalbane drömmar slutade med att mitt flyg till Stockholm från Östersund ställdes in och när jag väl tog mig iväg så anlände jag till Gröna Lund i samma sekund som alla andra gick hem. Men jag hann ju ser både bergochdalbanorna och The Arks avskedskonsert i säkert 10 sekunder från flygplansfönstret, vilket jag ändå är hyfsat nöjd med. Man kan ju inte få allt här i livet.

Westlife berättade att de ska gå skilda vägar efter nästa års turné

Oktober: Månaden då jag fixade mitt livs första benbrott, och ja, det är ju också en upplevelse och en erfarenhet. Det som började som en enligt mig ”liten vurpa” med cykeln när jag var på väg till jobbet slutade med att jag efter jobbet tog mig till akuten och insåg att jag jobbat en hel dag med bruten arm. Men det hade ju kunna varit värre, jag hade kunnat hamna under bilen på övergångsstället istället för bredvid den, vilket jag gjorde, så jag tyckte inte att det hela var så allvarligt.

Värre än frakturen var ”We decided to go separate ways”

Denna fruktansvärda, men oundvikliga mening ringde om och om igen i min skalle i veckor efter att Westlife publicerat den på sin hemsida. Så fort jag vaknade på morgonen ”We decided to go seprate ways”, så fort jag inte tänkte på något så hörde jag ”We decided to go seprate ways” Jag höll på att bli galen. Till en början kändes det som om någon i min egen familj just annonserat sin skilsmässa, men till slut tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att världen går inte under för att Westlife gör det och de kommer ju trots allt att fortsätta producera musik och annan underhållning även i framtiden, men inte som grupp.

Äntligen fick jag autografer och konsertbiljetter till ännu en konsert på Croke Park

November: Westlifes livs sista platta som band släpptes och jag lyckades komma över en av de 500 signerade exemplaren, en numera ovärderlig ägodel. Kort där efter släpptes de 85 000 biljetterna till deras avskedskonsert på Croke Park Stadium i Dublin, de sålde slut på fyra minuter men jag lyckades lägga beslag på tre stycken och därmed är nästa års största lyckorus säkrat!

Jul i London

December: Det som skulle bli en två veckors lång solsemester till syrrans hus i Kerala i Indien slutade med en svinkall London weekend istället. Men efter att vi besökt spökhus med karuseller, sett Fantomen på operan, ätit min livs första glutenfria pizza på restaurang och som besatta shoppat ca 6 kilo te och choklad kunde jag inte vara annat än nöjd med resan. Faktum är att den var en av årets absoluta höjdpunkter.

Sammanfattningsvis blev 2011 till skillnad från 2010, som var mitt värsta år någonsin, ett riktigt kanonår. År 2010 lärde mig den hårda vägen att man måste ta vara på livet eftersom allt kan kastas upp och ner på ett ögonblick. Efter det blev mitt nyårslöfte att jag skulle ta vara på livet, göra så mycket roliga saker som möjligt och verkligen njuta av att vara vid liv. Och efter att ha lyckats leva upp till det så kan jag inte annat än att i nyårslöfte lova mig själv att fortsätta på samma bana.

Beautiful World passar som handen i handsken till denna krönika. Den handlar i och för sig om hur det var för Mark Feehily att komma ut som homosexuell, hur underbar världen är, när man väl erkänt vem man är. Det är även en kärleksförklaring till hanns pojkvän som visade honom det.

Men under det gångna året är det flera personer som har visat mig hur underbar världen kan vara, bara, man kan lägga sorgerna bakom sin och våga leva livet igen, tack för det!

Lyric of the day: